Vaccin mot meningokocker

Meningokockinfektioner är relativt ovanliga men livshotande sjukdomstillstånd som kräver skärpt uppmärksamhet på tidiga symtom för ett snabbt omhändertagande och korrekt behandling.

Meningokockinfektioner förekommer över hela världen, men är vanligare i vissa områden. Ibland uppstår mindre eller större utbrott då flera personer insjuknar. En meningokockinfektion kan orsaka meningit och/eller sepsis (septikemi).

Ett intensivt forskningsarbete pågår för att mer effektivt kunna förebygga dessa allvarliga sjukdomstillstånd med hjälp av vaccin. De vacciner som finns sedan tidigare ger ett relativt kortvarigt skydd och har inte resulterat i ett fullgott skydd hos barn. Nu finns dock en ny generation vacciner baserade på modern teknologi, vilka resulterar i hög immunitet och dessutom stimulerar utvecklandet av ett immunologiskt minne. Vaccinets egenskaper möjliggör användning redan från 2 månaders ålder.

Meningokockinfektion orsakas av Neisseria meningitidis; en kapselförsedd gram-negativ bakterie, som oftast förekommer i par (s.k. diplokocker). Denna bakterie är i Europa orsaken till ca hälften av alla bakteriella meningiter. Meningokockbakterien har pilier (trådliknande utskott), som möjliggör vidhäftning till slemhinnan.

Endast människor kan drabbas av meningokockinfektioner eller vara bärare av bakterien, då den förekommer i näs- och svalgslemhinnorna. Av befolkningen är 5-15 % friska bärare, men under vinterhalvåret kan siffran stiga upp till 40 % hos vissa grupper (t.ex. värnpliktiga).¹

Meningokocksjukdomen förekommer i två olika kliniska former, dels som meningit dels som sepsis, eller som en kombination av dessa båda former. Meningit är dock den vanligaste yttringen och utgör cirka 80 % av fallen, medan fulminant sepsis, där förloppet är så snabbt att meningit ej hinner utvecklas, ses hos cirka 10 %.¹

• Tillbaka upp

Meningit är en inflammation av de vävnader som omger hjärna och ryggmärg. Vävnaderna som omger hjärnan utgörs av de tre hjärnhinnorna pia mater (mjuka hjärnhinnan), arachnoidea (spindelvävshinnan) och dura mater (hårda hjärnhinnan).

Meningit kan orsakas av olika mikroorganismer såsom virus och bakterier. Virala meningiter är vanligast. Nedan anges några orsaker till virus- respektive bakterieorsakad meningit.

Virala meningiter
Meningiter orsakade av virus är i allmänhet mindre allvarliga än de som orsakas av bakterier. Dock kan även vissa virus, vanligen Herpes simplex typ 1 och TBE, ge upphov till en sjukdomsbild med engagemang av hjärnan (s.k. encefalit) med risk för bestående men.

Bakteriella meningiter
Insjuknandet vid en bakteriell meningit är snabbt och vanligen mer akut än vad som ses vid virala meningiter, även om det ibland kan vara svårt att enbart utifrån kliniska symtom skilja mellan bakterie- och virusorsakad meningit. Bakteriella meningiter är alltid mycket allvarliga sjukdomstillstånd, där en fördröjning i omhändertagandet ökar risken för bestående hjärnskador eller död. Bakteriella meningiter kan trots ett snabbt omhändertagande ändå leda till bestående skador (20-30 %) eller dödlig utgång (10-30 %).

• Tillbaka upp

Meningokockbakterier överförs som salivsmitta via droppinfektion eller vid direktkontakt med infekterade personer (även friska bärare), bl.a. vid kyssar eller användande av samma glas. Meningokocker överlever mycket kort tid utanför människokroppen, därför dröjer smittan ej kvar i ett rum där en sjuk person tidigare har befunnit sig.

Meningokockbakterien koloniserar näsa och svalg och kan därefter penetrera slemhinnorna och på så sätt nå blodbanan. Passerar bakterierna blod-/hjärnbarriären ger detta upphov till meningit. Om bakterierna delar sig snabbt i blodbanan kan detta orsaka sepsis.

• Tillbaka upp

Inkubationstiden är 2-10 dagar, men vanligtvis sker insjuknandet inom 4 dygn. Från det att de första symtomen visat sig kan vuxna bli svårt sjuka inom 1 dygn, men förloppet kan vara ännu snabbare hos barn. Eftersom sjukdomsbilden varierar från initialt lindriga symtom till en fulminant allvarlig sjukdom, skall en omgående medicinsk bedömning göras så snart det finns misstanke om meningit.

• Tillbaka upp

De flesta som drabbas av meningokocksjukdom är tidigare helt friska och saknar riskfaktorer för att insjukna. Vissa faktorer är dock kända för att medföra en ökad sjukdomsrisk.

• Infektionen kan inträffa året runt, men risken att insjukna är störst under vinterhalvåret.
• Meningokockinfektioner förekommer i alla åldrar, men främst drabbas barn under 5 års ålder. Att infektionen är vanligare hos yngre barn beror på att de ej ännu har ett fullt utvecklat immunförsvar. En ökad risk föreligger även hos tonåringar, sannolikt beroende på ett ändrat socialt beteende, med täta och nära kontakter. I Sverige har infektionen under senare år varit något vanligare hos pojkar än hos flickor.
• En tät och nära kontakt med många människor (t.ex. under militärtjänstgöring och på dagis) är en känd social riskfaktor.
• Rökare samt barn som utsätts för passiv rökning, löper en större risk att drabbas. Sannolikt beror detta på skador på lokala skyddande faktorer såsom slemhinnor och flimmerhår.
• Det föreligger en ökad risk efter vissa infektioner som skadar slemhinnorna, t.ex. influensa och mykoplasma.
• Ytterligare en riskgrupp utgörs av personer som saknar mjälte (aspleni), eller har ett nedsatt immunförsvar, t.ex. på grund av komplementbrist.

Olika undergrupper (subtyper) bland meningokockerna har varierande förmåga att ge upphov till sjukdom (virulens). Bland de olika serogrupperna finns undergrupper med en mer uttalad förmåga att orsaka sjukdom (hypervirulens). Detta har bl.a. noterats för vissa subtyper av serogrupp C i en del europeiska länder, där ett ökat antal sjukdomsfall med hög dödlighet har rapporterats.¹

Varför blir inte alla smittade sjuka?
En person som kommit i kontakt med meningokockbakterier kan bli smittad utan att bli sjuk. Man är då en s.k. frisk bärare. Bakterierna återfinns då på slemhinnorna i näsa och/eller svalg. Denna kolonisation av slemhinnorna aktiverar kroppens immunförsvar och på så sätt förhindras att infektion uppstår. Den på detta sätt uppkomna naturliga immuniteten utvecklas gradvis under de två första veckorna av bärarskapet. Därefter är det ovanligt att just den meningokockstam man är bärare av leder till infektion hos bäraren. Bärarskapet sträcker sig ofta över en period av 6-12 månader. Den uppkomna immuniteten kvarstår under några år. Efter detta är man åter mottaglig för den specifika bakteriestam man tidigare var bärare av.

Feber	Huvudvärk	Nackstyvhet	Ljuskänslighet	Muskelvärk

• Tillbaka upp

Symtomen vid en meningokockinfektion kan många gånger vara okarakteristiska och lätt förväxlas med symtomen vid influensa. Insjuknandet är oftast hastigt med feber, huvudvärk och påverkat allmäntillstånd. Andra symtom kan också förekomma, såsom diarré, kräkningar, kramper, sänkt medvetandegrad och utslag/hudblödningar.

Hos spädbarn kan man utöver redan nämnda symtom även notera dålig aptit, buktande fontanell vid förhöjt intrakraniellt tryck, gällt skrik och/eller andningspåverkan.

• Tillbaka upp

Utslag i form av hudblödningar är vanliga vid meningokockinfektioner och ses i drygt hälften av fallen. De kan vara 1-2 millimeter i diameter och likna små röda, ibland svartlila utslag (petechier). Utslagen kan bli påtagligt större och påminna om blåmärken (echymoser). Om blödningarna hastigt tilltar i storlek och utbredning kallas detta purpura fulminans. Hudblödningarna beror på frisättning av endotoxiner från sönderfallande meningokockbakterier. För att upptäcka utslagen i ett tidigt skede är det viktigt att noggrant undersöka hela huden vid oklar febersjukdom.

• Tillbaka upp

Meningokockinfektioner kan ha ett snabbt förlopp med dödlig utgång. Därför är en snabb diagnos och behandling av yttersta vikt för att förhindra neurologiska skador och dödsfall. Vid misstanke om meningit utförs lumbalpunktion, varefter likvor skickas för mikroskopi och kemisk analys för att få stöd i bedömningen av om tillståndet är orsakat av bakterier eller av virus. Samtidigt utförs även bakterieodling av likvor och blod samt ofta även av prov från svalg och nasofarynx av bakterie-DNA.

• Tillbaka upp

Patienter med meningokockinfektion vårdas i allmänhet på intensivvårdsavdelning. Vid klinisk misstanke om meningokockinfektion skall intravenös antibiotikabehandling påbörjas utan fördröjning.

• Tillbaka upp

Trots adekvat antibiotikabehandling och intensivvård är dödligheten i Västvärlden vid meningokockinfektion ca 10 %. Hos dem som drabbas av meningokocksepsis rapporteras dödligheten kunna överstiga 40 %. Hos 11-19 % av dem som överlever en meningokockinfektion ses komplikationer i form av t.ex. neurologiska funktionshinder som dövhet och epilepsi. Vid hudblödningar med åtföljande nekroser orsakade av koagulationsstörningar, kan plastikkirurgiska ingrepp eller amputationer bli nödvändiga.¹

• Tillbaka upp

Meningokockinfektion omfattas av smittskyddslagen och klassas där som samhällsfarlig sjukdom. Vid misstänkt eller konstaterat fall skall därför smittskyddsläkaren kontaktas utan fördröjning. Det är angeläget att sprida information och uppmana till skärpt uppmärksamhet på symtom och tecken, som kan tala för en meningokockinfektion i den insjuknade patientens omgivning. Samtidigt görs en bedömning om skäl finns för att ge antibiotikaprofylax till närkontakter. Familjekontakter eller jämförbara kontakter behandlas idag med antibiotika i förebyggande syfte, vanligen ciprofloxacin i engångsdos. Inträffar ytterligare fall kan det bli aktuellt att överväga vaccination i samråd med smittskyddsläkare. Vaccination kan inte ersätta antibiotikaprofylax eftersom effekten av vaccinationen kommer för sent för att förhindra sekundärfall i närmiljön. Däremot kan vaccination förhindra en vidare spridning i samhället vid en begynnande epidemi.

Utbredning av meningokocksjukdom

• Varje år registreras omkring 7 000 fall av meningokocksjukdom i Västeuropa och omkring 3000 fall inträffar i USA.¹
• Totalt orsakas mer än 98 % av fallen av invasiv meningokocksjukdom i världen av en av serogrupperna A, B, C, W-135, X och Y.
• Serogrupperna B och C är för närvarande den främsta orsaken till meningokockinfektion i Australien,² Kanada,³ Sydamerika och Europa.⁴

Meningokockserogrupp C-sjukdom: vanligast hos små barn, med en andra incidenstopp hos tonåringar
Åldersfördelning av odlingsbekräftade fall av N. meningitidis av serogrupp C i alla rapporterande EU-IBIS-länder, The European Union Invasive Bacterial Infections Surveillance Network (EU-IBIS) 1999–2006⁶

Data derived from tables summarizintg the age distribution of culture confirmed N. meningitids of serogroup C in all reporting countrides by years, 1999-2006⁶

• Tillbaka upp

Meningokocken, Neisseria meningitidis, är en bakterie som påvisas ganska ofta i svalget även från helt friska personer. Det finns flera olika grupper (A,B,C,Y och W). Endast ett mycket litet antal av de som smittads blir alltså sjuka.

Bakterien infekterar enbart människan. Smittämnet sprids genom nära kontakt, i regel som en luftburen droppsmitta, till de övre luftvägarna. Trots att det är många som exponeras och även blir bärare av meningokockbakterien är det ändå mycket ovanligt att man insjuknar.

Inkubationstiden hos dem som insjuknar är 2–3 dygn.

• Tillbaka upp

Meningokocksjukdomen är en akut insättande febersjukdom som brukar ge hjärnhinneinflammation med svår huvudvärk, kräkningar och nackstyvhet. Patienten är ofta omtöcknad och förvirrad, och sjukdomen kan i svåra fall leda till medvetslöshet. Den allvarligaste formen kännetecknas av blodförgiftning (sepsis) med hudblödningar och sjunkande blodtryck. Dessa patienter behöver omedelbart omhändertagande på sjukhus.

Bakterien är känslig för antibiotika. Efter genomgången behandling blir de flesta friska, men patienter som haft svår hjärnhinneinflammation kan få kvarstående skador på hjärna och nervsystem. Även andra organ kan skadas. Diagnos ställs i regel genom odling, och bakterierna påvisas i regel från blod eller ryggmärgsvätska. En annan möjlighet till diagnostik är påvisande av bakterie-DNA med PCR-teknik.

• Tillbaka upp

Det finns vaccin som skyddar mot meningokocker tillhörande grupperna A, C, Y samt W-135. Det ges framför allt vid resa till områden med pågående hög sjuklighet/epidemi. I Sverige insjuknar de flesta personer av meningokocker grupp B, mot vilka det ännu inte finns något verksamt vaccin. Ett sätt att förebygga meningokock C-infektion är vaccination med konjugatvacciner mot meningokock C.

• Tillbaka upp

Meningokockinfektion är enligt smittskyddslagen en anmälningspliktig sjukdom och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och Smittskyddsinstitutet (SMI).

• Nära kontakter till den insjuknade, huvudsakligen familjemedlemmar, ges ofta antibiotika i förebyggande syfte för att förhindra insjuknande. I speciella fall (t.ex. lägerdeltagare, militärförläggning) kan ytterligare personer erhålla antibiotika i förebyggande syfte. Vaccination kan också bli aktuell.
• Personer som den senaste veckan varit i nära kontakt med patienten skall vara uppmärksamma på symtom på meningokockinfektion.
• Följ noga de råd och anvisningar som ansvarig läkare givit information om vid inträffat sjukdomsfall

• Tillbaka upp

1. Granoff DM, Harrison LH, Borrow R. Meningococcal vaccines. In: Plotkin, ed. Vaccines: Elsevier; 2008.

2. National Health and Medical Research Council. The Australian Immunisation Handbook, 9:e upplagan, 2008. Tillgänglig på http://www.immunise.health.gov.au, åtkomst den 4 november 2008.

3. Public Health Agency of Canada. Canadian Immunization Guide, 7:e upplagan, 2006. Tillgänglig på http://www.phac-aspc.gc.ca/publicat/cig-gci/p04-meni-eng.php, åtkomst den 6 november 2008.

4. European Surveillance Network for Invasive Bacterial Diseases (EU-IBIS). www.euibis.org

5. Stephens DS, Greenwood B, Brandtzaeg P. Epidemic meningitis, meningococcaemia, and Neisseria meningitidis. Lancet 2007;369:2196-210.

6. EU-IBIS Network. Age distribution of culture confirmed Neisseria meningitidis cases of serogroup C in all reporting countries by year, 1999¬2006, http://www.euibis.org/php/meningo_age_chart.php?item=serogroupc&country=All+countries#table, åtkomst den 16 juni 2008.

• Tillbaka upp