Sprutor, sprutor, sprutor
Att sticka sig själv är en bagatell. Det tycker i alla fall Daniel, 18 år. Minst tre gånger i veckan tar han en spruta på sig själv.
– Kolla här, säger han.
På ovansidan av vänsterhanden, bakom andra och tredje knogen, syns ett blodkärl som är lite tjockare än de andra.
– Jag sticker alltid i samma blodkärl. Det har blivit tjockare så det är hur lätt som helst.
Gör det inte ont?
– Äsch, man tänker inte på det. Det går på ett par minuter.
Men att injicera faktor VIII-koncentrat är inte detsamma som att semestervaccinera sig inför en charterresa.
Nålen måste in i blodkärlet, berättar Daniel. Det kan vara lite svårt i början men man vänjer sig.
Han minns en gång när han var på klassresa i Härjedalen. Det var innan han börjat sticka sig själv. Sköterskorna på den lokala vårdcentralen var helt ovana.
De höll på i fyra timmar.
– Puh, säger Daniel när han tänker tillbaka på det. Det var ganska jobbigt den gången.
Sedan lärde han sig att sticka sig själv.
Han åkte med Föreningen blödarsjuka i Sverige, som ordnar resor till Medelhavet. Där fick han öva på att ta sprutorna tillsammans med kunnig sjukvårdspersonal.
I dag tillhör det hans vardag att sticka sig själv.
Tre gånger i veckan ställer hans mamma fram medicinen på matbordet i huset i Tidaholm.
- Sedan kollar jag om förpackningarna är borta när jag kommer hem från jobbet, berättar Mari.
När Daniel är bortrest kan det bli knöligare.
Som när han var på Motståndsfestivalen för ett par år sedan. Då fick han ta sin spruta i tältet.
Eller i somras när han var på DreamHack i Jönköping. Då visste han inte vart han skulle ta vägen med sprutan.
Tillsammans med tusentals andra ungdomar bodde han under fyra dagar i en mässhall och spelade dataspel nästan dygnet runt.
– Jag hade mina sprutor men var skulle jag ta dem?
Han satt mest framför datorskärmen och spelade Counter Strike och andra spel.
– Man blev rätt slö i hjärnan. Fast det var kul.
Datorer är ett av Daniels stora intressen och ett av favoritspelen är World of Warcraft, som enligt honom är “rätt beroendeframkallande”.
- Men jag har lyckats ta mig ur det nu, säger han.
I dag går Daniel sista året på naturprogrammet på gymnasiet.
– Matten är hårdare än vad jag tänkt mig. Men det är en bra inriktning, säger han.
Efter studenten ska han läsa vidare. Det blir nog datanätsteknik i Jönköping.
Daniel tänker nästan aldrig på att han har svår hemofili. Det är bara när han ska sticka sig.
– Mamma oroar sig mer, säger han.
